För femte gången skriver jag om första meningen i detta inlägg. Det är en svår erfarenhet att formulera och berätta om. "2020 har varit ett tufft år" räcker inte långt. Jag tror inte att jag ska gå in på att försöka beskriva hur det varit. Allmänheten har sin uppfattning och vi inom hälso- och sjukvården har vår.
Det har gått cirka 10-11 månader sedan coronaviruset (covid-19 Sars-Cov-2) bröt ut i Sverige på ett explosionsartat sätt. Jag minns bakåt i januari/februari när jag, mamma och pappa var på hotellrummet i Kap Verde och läste på nyheterna om det första bekräftade fallet i Sverige.
I Mars 2020 gjordes min avdelning om till covidavdelning och särskilt skrämmande var det i början eftersom det var en helt ny situation som var svår och oviss att bemöta.
Det var en period under sommaren, i augusti och en tid framåt, som situationen hade lagt sig något och min avdelning återgick till normalt, bortsett från att personalen alltid skulle ha visir när kontakt med patienter. Tror att det var cirka 2 månader senare som vi åter började ta emot covid patienter och våg 2 tog fart.
I slutet av december var den fysiska och psykiska stressen alltför stor för mig och jag tvingades avbryta mitt i ett arbetspass och gå hem. Reservkrafterna var helt slut. Det kändes fruktansvärt men det var inte möjligt att fortsätta. Jag har turen att ha en fantastisk chef som då hjälpte mig och jag blev sjukskriven ett tag.
Första passet tillbaka efter sjukskrivning. Minns hur första timmarna kändes skakiga men att det just då kändes okej att jobba igen.
Nyår har passerat och kropp, psyke och själ fortsätter kämpa med lika hög belastning. Vaccinering mot viruset är påbörjad och det finns inget jag längtar lika mycket till just nu som tills att allt är över. Trötta hälsningar från nurse Klara