Det går mot vår och vaccineringen har verkligen kommit igång. Det känns som att se en början på ljuset i tunneln. Jag kan fortfarande inte förstå att det gått en helt år sedan vi började vårda patienter med covid19. Ett år av obeskrivligt slit, arbetsbörda och fullt med hemska öden. För att inte tala om de personliga utmaningar jag mött och klarat mig igenom både som privatperson och i mitt yrke som sjuksköterska. 

Hur som helst. Våg 3 av covid19 och dess nya mutationer är igång och sprider sig snabbt runtom världen. På nyheterna här om dagen hörde jag samtidigt om hur stora folksamlingar protesterar och hävdar att covid inte finns, och att allt bara är påhitt av myndigheter. Vuxna och unga. Obegripligt... Extra nedslående blir det när det framkommer hur många det är som är anti vaccineringen. Frustrationen som sjuksköterska har nog aldrig varit större! 

På tal om vaccin. IDAG har jag äntligen fått min första dos. Att dra mitt strå till stacken för samhällets skull, och för att äntligen kanske kunna stoppa smittan, var för mig en självklarhet. Astra Zenecas vaccin blev det för min del. Allt gick bra och nu är jag hemma efter jobb och vilar. Lite spänd inför eventuella biverkningar som jag förväntar mig ska komma... Så, så många på mitt jobb som tvingats sjukskriva sig pga. starka reaktioner!

Myser i soffan resten av kvällen och hoppas att slippa de värsta biverkningarna. Ha en fin kväll ♡